Exkursionsrapporter 2018

 

11:e mars, 2019Skrivet av Petter Kylefors

Den stora örnräkningen i början av mars börjar bli tradition och i år räknade vi från samma plats som förra året, Slessberget på sydvästra Mörkö. Det var en solig och lite blåsig dag med en aning vår i luften. Redan på väg upp mot den sydligaste toppen av berget fick vi ett gäng havsörnar och ett stort gäng korpar nära över huvudet där de hängde på uppvindarna från den västliga vinden. Under hela räkningsperioden fanns flera grupper av örnar, troligen familjegrupper, synliga i området. Nära kring berget rörde sig en grupp av två adulta fåglar och tre till fyra yngre individer. Ner över Eriksö fanns några fåglar stationärt och på långt avstånd över Trosa-sidan av Tullgarnsviken ytterligare några. Varje delrapport (man rapporterar varje kvart) innehöll mellan 6 och 11 individer. Detta var det första av våra rälningsår som gav lite vårfåglar som bonus till örnarna. Det fanns sångläkor, duvor och ormvråkar i rörelse. Nära obsplatsen hade vi stationärt en mindre korsnäbb som hävdade revir från de grantoppar som vi hade under oss och därmed kunde avnjuta korsnäbben mot mörk bakgrund. En sammanställning av hela örnräkningens resultat finns på Västmanlands Ornitologiska Förenings hemsida på adressen http://vof.birdlife.se/resultat-av-ornrakningen-2019/.

5:e maj, 2019Skrivet av Petter Kylefors

Årets fågelskådningens dag samlade nio deltagare av varierande skådarvana. Det var en solig men rejält kylig morgon som inleddes med spaning över västerviken. Turen gick sedan som vanligt genom den norra delen av slottsparken som i år är ordentligt urglesad och betydligt luftigare än tidigare. De vanliga sjungande arterna såsom grönsångare, lövsångare, trädpiplärka, bofink, tal- och koltrast, rödhake och mesar höll morgonkonsert medan fikat intogs på vår traditionella kulle. Vi avslutade som vanligt vid fågeltornet där vi såg rödbenor, strandskator, tofsvipor, fisktärnor, fiskgjuse, havsörn och ängspiplärkor. En rörsångare sjöng i vassen innanför tornet. Dagens mest udda observation var en gråsäl som hade simmat hela vägen djupt in i Häggnäsviken. Efter att vi avslutat den gemensamma vandringen kollade några av oss in huggormarna längs den västra muren vid slottet och sedan den dvärgmås som någon dag innan hittats i Norasjön.

20:e maj, 2019Skrivet av Petter Kylefors

Under flera år har vi i mitten av maj, i år den 14:e, tagit en lång tur till Hjälsta viken på Mälarens norra sida för att avnjuta den riktigt stora fågelsjöns artrikedom. Lokalen ligger strategiskt till och samlar upp mycket flyttfågel förutom typiska arter för stora slättsjöar. Den tidiga kvällen inleddes vid parnassen i söder där vi vandrade genom lövlunden ut mot strandängar och vasshav. I lunden fick några av deltagarna höra sin första trädgårdsångare för året tillsammans med svarthätta, trastar med flera. Ute på strandängen fanns ett gäng gulärlor, grönbenor, fisktärnor och skrattmåsar. I videsnåren ute längs WWF-spången hade vi fått rapport om att en pungmes byggde bo. Vi fick se fågeln mycket fint och höra dess fina lockläte. I vassarna hörde vi på nära håll vattenrallar, en rördrom, rör- och sävssångare, sävsparv och skäggmesar. En rörhöna simmade runt i en av kanalerna. Turen fortsatte till stora tornet för att hinna utnyttja den sista solen. Längs vägen ut fick vi brushanar i speldräkt, en svartsnäppa, buskskvätta, ladusvalor och glimtar av änderna och gässen, även några sädgäss, ute i sjön. Alla simandsartera utom en, stjärtanden, sågs under kvällen. Det dröjde dock tills sista stund innan herr och fru årta hittades. Tre eleganta svarttärnor piffade upp bland alla fisktärnor och skrattmåsar. När ljuset började tryta strosade vi tillbaka mot parkeringen för att sedan vandra mot nordvästra delen av området med förhoppning om dubbelbeckasin som vi lyckats få in de flesta åren. Till vårt förtret började en kvällsbris dra över ängarna som gjorde lyssningen svårare. Den avtog sedan lite och efter en stunds väntande kom dubbelbeckasinspelet igång på hyffsat avstånd från stigen. En småfläckig sumphöna spelade desto starkare och mot slutet hördes vassångaren tydligt trots det relativt långa avståndet ut till vassarna. En näktergal hördes på långt håll.